Ärade publik...

Tuppen fick en sån där dusch som lyser i olika färger av sin ömma moder när han fyllde år. Ungarna tycker den är jättehäftig och jag tycker också den är rätt cool faktiskt. Vi har ganska mörkt i dusch-hörnet dessutom så den är jättebra. Tills jag började känna mig lite som "ja, här står jag i spotlighten alldeles naken"

Sen blev det tårta oxå. Ungarna hade valt passande tema =)

Kanske var lite dumt gjort.

Inser att jag nog gjort något dumt. Men det kändes så rätt just då. Nu befinner jag mig i fan-om-man-bara-kunde-backa-stadiet. Är lite arg på mig själv men måste fokusera på att lämna det bakom mig o hitta lösningar för att gå vidare. Jag hoppas även min man förstår varför jag gjorde som jag gjorde just då i stundens hetta o kan förlåta mig även om jag aldrig sagt något till honom och han får läsa om det på nätet.

Incidenten inträffade för nåt år sen. Jag var energisk och optimistisk och drömde om det där fina hemmet där det faktiskt syns att det bor vuxna människor. Som sagt kändes det så rätt när jag bland annat bråte knölade ner makens stora fluffiga lite fyrklöver-formade hatt i sopsäcken. Ni vet en sån där happy st PatricksDay-hatt som man liksom knappt har nån användning av ens på krogen när man får den trots att man är aspackad o tycker den är jättesnygg. Hur ofta får man få användning av en sån igen liksom?

Men för någon dag sen så fick jag bästa idén nånsin. Jag ville skapa en magisk hatt som barnen på förskolan kunde stoppa ner handen i o hitta massa spännande saker. Naturligtvis skulle jag virka in hatten i massa fantastiska färger. Så nu ångrar jag att jag slängde hatten som hade blivit en perfekt hatt att klä o göra magisk. Om någon har en sån där ful reklamhatt de vill bli av med så tar jag tacksamt emot. Eller en vanlig hög hatt förstås.

Mer höst

Jag rör mig, alltså går jag

Spinningpasset var fullt idag så jag tog en promenad medan jag väntade på storhönans dans. Inte helt fel i detta underbara höstväder. Jag gick förbi systemet för att kolla så inte systeryster glömt bort att vi ska boxas idag och jag såg nog lite lustig ut där jag stod och svängde med armen fram och tillbaka trots att jag stod still. Men jag hade min nya löparklocka på mig och den börjar pipa om man står still. Det är som om den säger "hallå fettsäck, varför står du still? Rör på dig!"

Ja tänk om man kunde få ett eget rum!

Storhöna är för sjuk för skolan men för frisk för att ligga under en filt i soffan o se på barbiefilmer hela dagen. Och det värsta är att hon blir rastlös. Och rastlös betyder att hon vill möblera om. Hon vill ha nytt rum. Och denna gång vill hon köra ut tuppen o mig ur våra (eller egentligen allas som det är nu) sovrum. Hon tycker vi kan flytta ner i arbetsrummet eftersom Lillhöna vill ha kvar sitt rum. Jag jag måste erkänna att jag även drömmer om ett sovrum med en riktig säng o inte madrasser på golvet från vägg till vägg som det ser ut nu.

Och hur mycket jag än kunde önska att alla barn hade var sitt litet sött rum de kunde leka på, men som alltid var städat, så har jag denna gång sagt blankt nej. Att inte få sova på nätterna för att springa i trappor är värre än att åtminstone få ligga still i sin säng under massa barn o inte få sova på hela natten.

Jäkla reklam!

VARFÖR blir vissa ord röda och understrukna o så poppar det upp fånig reklam när man för pekaren över dem? Blir ju helt fel för mig iaf då jag läser orden som om de vore viktiga på något sätt. Jag vill inte ha det så? Kan man göra nåt åt det i någon inställning eller måste jag byta bloggadress? Nån som vet? Det har ju inte alltid varit så.

Isbjörns-kompetens

I veckan som gick lärde jag mig ett nytt ord som jag tycker mycket bättre om än ordet trots. Nämligen kompetensmotiverad. För är det inte det de små liven är?  De är oerhört motiverade att förskaffa och tillgodose sig en helt ny kompetens. Vare sig det är förmågan att klä sig själv trots att bussen går om 3 minuter eller förmågan att våga säga nej när mamma säger ja.

Om förmågan att anpassa sig i ett kallare klimat likt isbjörnen som inte fryser om vintern, är något man får genom övning så måste jag säga att Lillhöna just nu är fruktansvärt kompetensmotiverad...

Ja, det är den fagra älvklänningen från Tomteland,, eller regnbågsklänningen som hon kallar den ni ser. Tunn tyll och bara ben en dag med 8 graders värme och full höst

Föräldrar rasar

Föräldrar rasar. Skolfotografen erbjuder retuschering. När vi vuxna tänker retusch tänker vi linjer, fettvalkar som suddas ut med andra ord, näsor som försvinner, läppar som fylls ut, ögonfransar som magiskt blir längre och tjockare, kindben som höjs, ben som plötsligt blir skylånga och en rumpa som lyfts lite.

Föräldrar rasar, men det skolfotografen erbjuder är att ta bort snor, mjölkmustascher och rivmärken typ.
Personligen tycker jag att riv- och blåmärken kan vara charmiga att ha kvar och minnas över men jag förstår föräldrar som känner med en suck att "va fan-har-Kalle-rivit-dig-igen-och-mitt-på-kinden-och-det-är-fotografen-imorgon" eller "var-du-tvungen-att-trilla-precis-innan-fotograferingen". Men jag skulle nog mer tycka det var synd att inte fotografen eller förskolläraren bredvid inte torkade bort snoret precis innan fotot tas. För jag tror knappast vi kommer ha en bunt barn om 20 år som frågar sina föräldrar "varför hade jag blå ögon som barn" eller "tänk att jag hade sånt där ljust lockigt hår som liten, nu när det är alldeles råttfärgat och rakt". Fan, visst ska barn få vara barn och alla barnär fina som de är men det handlar om att ta bort lite snor, inte att ändra barnets utseende på något vis. Barnet kommer känna igen sig själv som större och det kommer finnas miljoner bilder i dagens digitalkamerasamhälle med snorbilder. En liten bild kan väl få vara snor o kladdfri om man nu väljer det själv.

Och det handlar inte om att förmedla ett budskap att alla är underbara trots hängande snor. Det är inte att sända budskap om att man måste göras om för att duga. Det handlar om snor va fan. Ingen förälder kommer säga till sina barn när de blir äldre att "ja, ,egentligen hängde det en massa snor under näsan". Bilden kommer passera som vilken bild som helst. Om fotografen hade börjat erbjuda retusch av födelsemärken och ärr då hade jag förstått ett visst mått av raseri, men nu handlar det om kråkor och slarviga föräldrar som glömmer att torka bort frukosten från munnen.

Rosa fluff o tuffa pojkar

Jag är ingen direkt genuspolis som tror att vi får att jämnlikt samhälle av att kalla alla barn (och vuxna) för hen eller klä pojkar i rosa och tjejer i blått mot deras vilja. Men jag reagerar faktiskt när jag läser saker som detta. Visst handlar boken om rosa fluffiga saker, ballerinor, älvor och drömmar men då kan väl det stå på baksidan. Man behöver faktiskt inte skriva att det är en bok för flickor för det finns pojkar som gillar fluff och dansande älvor. Det  är bara ett onödigt tillägg som inte fyller någon sorts funktion.