Nej-sägare vs Ja-sägare

Jag försöker vara en mamma som inte ofta säger nej fast jag vet att deras idéer är fullkomligt ogenomförbara. Men det är liksom mycket roligare att säga ja. Sen kan man upptäcka tillsammans att; nja, det var nog inte någon bra idé trots allt...

Storhönan älskar Tingeling-filmerna. Hennes ögon lyser när Tingeling strör älvstoft över Lizzie (en helt vanlig tjej) o gör så att hon kan flyga. Hon vill så gärna tro att älvor finns, och att hon själv kommer kunna flyga. Jag vet inte hur många olika vingar hon har pysslat ihop. Tejpat stora pappersvingar, vingar i tyg, vingar av stora ärmar - ja you name it!

Nu har hon återgått till att hoppas på utklädningsvingarna från H&M och hoppar gång på gång från bordet i vardagsrummet. Efter varje gång ropar hon glatt "Mamma, flög jag?"

Ja, en liten sekund svarar jag (för det är så mycket roligare att säga ja, och se hur glad hon blir)

Idag kom hon med värsta braiga idén som hon själv uttryckte det. Hon förklarade att hon hinner ju knappt flaxa för det går så fort att hoppa från vardagsrumsbordet - fick hon hoppa från balkongen?? Ögonen lyste, jag såg verkligen på henne att hela hon triumferade över att ha kommit på den smarta idén. Från balkongen skulle hon ha massa med tid på sig att flaxa.

Om vi säger så här, jag är glad att hon iaf FRÅGADE först.

Sen kan vi vidare säga så här, jag har blivit en nej-sägare och samtidigt grusat allt hopp för henne om att någonsin kunna flyga på egen-gjorda vingar. Men det är det nog värt.