Till närmast sörjande

Jag vet faktiskt inte om det är juridiskt giltigt att skriva ner sitt testamente i en blogg, men jag gör det ändå. Jag vet att jag inte kan ha så här ont, stundvis har jag varit nära tårarna, och att det inte är något som går över av sig självt men samtidigt vill jag verkligen inte gå till tandläkaren. Jag har profylaxandats igenom eftermiddagen och överdoserat värktabletter och ändå känns tandläkaren som största hotet. Kanske för att jag har svårt o tänka mig att nåt så ont lätt fixas till med lite borr o fyllning. Hel säkert kommer dom dra ut tanden o då dör jag. Så därför....

Mina barn - jag älskar er av hela mitt hjärta. Jag kommer alltid vaka över er o snälla, snälla var rädda om varandra. Ni får gärna sova i min säng om nätterna o känn inga hinder i att baka tårta på min födelsedag trots att jag inte kan vara med o äta upp den.

Min man - jag älskar dig oxå. Jag har en livförsäkring någonstans. Jag vet bara inte vilket bolag eller hur mycket den är på, men det lär väl räcka till pizza en fredagkväll iaf.

Min syster - älskade syster. Du får alla mina skor o allt annat tjejigt som Tuppen inte vill spara till de ensamma kvällarna då han blivit psykopat o minns mig genom att klä sig i mina kläder o mantra "hon borde fötts utan tänder". Kanske äter han soppa samtidigt.

Maja, mamma, pappa, alla bonusar, svärföräldrar o övrig släkt. Ta hand om Tuppen o våra barn. Älskar er med. Nu medan jag skriver börjar iofs värktabletterna kicka in, så kanske det inte är så farligt när jag tänker efter. Borde jag ringa återbud imorgon? Kanske kan leva med lite tandvärk trots allt.