Ändrad attityd

Idag har mina tankar, inte helt osökt, gått till ett barn jag hade på dagis förr i tiden. Skön unge - störtsköna föräldrar...

Jag minns att hon en morgon kom med sin son o ett stort leende på läpparna. Jag kommenterade att hon såg så glad ut o hon brast ut i gapskratt. Hon kunde inte sluta le, sa hon för hon kunde inte sluta tänka på när sonen hade kastat ner pappans alldeles nya mobiltelefon i toaletten på morgonen. Och pappans lite mindre uppskattande uppsyn. "Jag kommer gå runt o skratta åt detta hela dan", sa hon o fnittrade iväg till jobbet. Jag skrattade åt det jag med och minns det än idag som igår.

Nu har jag dock egna barn och känner att jag sympatiserar lite mer med pappan i nämnda familj. Miniägget har dille på att stoppa ner allt icke väggfast i badkaret när någon annan badar, och nu har hon även börjat lyfta toalettlocket. Jag ser inte längre det komiska i barn som slänger saker i toaletter även om jag gärna skulle vilja ha mammans inställning till det hela. Kanske kunde hon skratta för att hon var den som slapp gräva nere i toalettstolen o fiska upp grejerna? Köpa ny telefon var inget hinder för dem och då kanske oxå det är lättare o ta det hela med en klackspark?

Inte för att miniägget stoppat ner min mobil i toan, men det finns liksom heller inget gulligt med att fiska upp 2 st batterier, en burk med pärlor, en napp, en tom barnmatsburk, en reflex, ett par trosor, en smyckespåse, en nagelklippare och en liten ficklampa (med lyset tänt dessutom) ur toaletten.