Var det värt det?

Igår var vi alla hönor hemma hos bästeMajsen som fyllt 17 år. Tårta kan man ju liksom inte gå miste om. Efteråt skulle hönorna få sova kvar hos mormor och som vanligt var de inte så pigga på att åka hem idag när jag kom. Vi tog en promenad med systeryster o hennes 2 huskey-hundar fick dra hönorna på en släde. Sen gjorde vi lite lunch o sen började övertalningen.

Jo, vi måste åka hem...

Varför vi inte kan bo här för alltid?

Varför jag inte vill?

Ja, frågorna var många. Ungefär lika många som sist. Men efter en hel del prat så kom de iaf med hem. Och nu låter det som om de har det jättetaskigt hemma, men jag tror ändå de har det rätt bra. Men likväl var storhönan sur flera timmar hemma. Hon ville inte alls bo i vårat dumma, fula hus med sin dumma mamma som först körde hem dem från mormor o sen inte ville stanna i lekparken i massa minusgrader. Hon var arg på allt o allt var fel. Och hon var trött för även om hon tycker det är jättekul att sova hos mormor så tar det hårt energimässigt på henne, så hon bröt ihop till slut. Det enda raka blev Bambi. Kan säga att hon somnade fort ikväll. Men är det värt detta gräsliga humör? Detta på tå tassande runt henne efteråt och det faktum att man måste försöka se till att absolut inget går snett för henne? Ja, det är det för dom här sova-över-kvällarna har blivit väldigt speciella.