Man börjar prioritera

Min första cykel (som vuxen) var en snygg, svart, bekväm sak utan växlar. Den var billig för att den var utan växlar och jag skulle ju bara till pendeltåget o tillbaka. Den funkade perfekt. Sen flyttade vi lite längre från tåget och det hamnade en backe mellan dörren o stationen. Lite jobbigt blev det...

Jag började titta på ny cykel. Jag hade även fått barn då så en med växlar var att föredra. Helst ville jag ha fotbroms, för jag känner mig tryggare med det, men prioriterade växlarna när jag hittade en jättefin begagnad med massa växlar, men utan fotbroms. Jag menar en cykel, den rullar, den duger fint åt mig. Men 1 barn blev 2 och cykelkärran blev tyngre o tyngre. Ner till förskolan var det inga problem trots att jag behövde trampa i nedförsbacken för att inte stanna. Hem var det värre. Även som rätt tränad höll jag på o få hjärtattack i sista stegringen innan slutspurten.

Sen 3e barnet kom har cykeln fått stå i carporten - det blev bilen. Nu skulle jag ju verkligen behöva komma iform men jag orkar verkligen inte trampa med 75 kg övervikt utöver min egen på en sån tung cykel, oavsett hur många växlar den har. Sen lånade jag min mans cykel en sväng och upptäckte att jag utan problem kunde cykla hela vägen hem uppför backen med last o allt, även otränad som jag är. En ny värld öppnades. Jag har därför prioriterat ytterligare. Jag har köpt en ny cykel. En dyr. En hybrid. Men värd varenda öre! Här ska cyklas!