lördag 24 juli 2010

Jag vill inte bli ugnad

Storhönan undrade ikväll om farfar Stig fortfarande låg kvar i kistan. Eftersom jag inte riktigt vet hur fort efter en begravning man kremeras svarade jag "Ja, jag tror det". Hon undrade när han skulle grävas ner och jag började fundera på hur jag skulle förklara för en 5-åring, som hela våren lidit av post-traumatisk stress efter att ha sett en brinnade bil tvärs över vägen från vårt hus där föraren omkom, att vissa väljer att kremeras? Olyckan gjorde henne hysteriskt rädd för eld o bränder, och hon vågade ibland inte vara inomhus på grund av att något i rummet kanske kunde börja brinna. Jag sa något i stil med att först ska kistan in i en ugn så den blir till en liten,liten kista.

- Ugn!?! Ska den in i en ugn? Varför det? Jag vill inte bli ugnad!

Hon hade inte panik i rösten, men jag nästan såg hur hennes lilla hjärta började rusa. Efter lite mer förklaring så nöjde hon sig gott med att hon skulle slippa bli ugnad för sånt får man välja själv.

Annars var det en väldigt fin begravning. En liten, mysig, väldigt vackert belägen kyrka. Men jag har aldrig varit bra på begravningar. När vi sitter där så kan jag för allt i världen inte förstå att det ligger någon där i kistan. Och absolut inte min farfar, han var ju så lång - kistan ser så kort ut. Och sen när alla går därifrån känns det som om vi lämnar honom kvar - ensam! Jag vill nästan ta kistan med mig till fikat. Ja fikat ska vi inte ens tala om. På min första begravning förstod jag inte hur alla vuxna kunde gå och fika efteråt. Hur kunde dom glatt peta i sig bullar o kaffe o småkakor till höger o vänster. Själv ville jag bara gå hem o gråta. Denna gång gick fikat bättre, men jag hade ändå känslan av att kvar nere i kyrkan låg farfar ensam...

Prästen talade fint om hans arbete som polis, och hur han kopplade av med jakt o fiske. Men han glömde nämna hans orangea helly hansen tröjor som luktade myggolja, svett o fisk som vi så gärna lånade på kalla sommarkvällar. Han glömde berätta hur han löste till och med det svåraste korsorden i farmors Allerstidningar och hur han retade min pappa med att be honom skicka över tidningen när han var klar så "han kunde lösa klart resten åt honom". Han glömde berätta om den fåniga Emilkeps han alltid använde. Hur den var minst ett nummer för liten för att sitta åt så pass att den höll uppe ögonlocken. Han glömde berätta att han var min farfar - min älskade farfar som rakade sig varje morgon även på semesten för annars pickade det så när man kramades. Min farfar som alltid kom ut för att möta oss när vi kom med bilen, och som alltid stod och vinkade tills vi försvann utom synhåll när vi skulle åka. Min farfar som hade ett ställe nere vid ån där han rensade fisk dit vi aldrig vågade gå för det såg så äckligt ut med inälvorna och min farfar som aldrig hade vantar på sig trots att det var iskallt ute. Min farfar som det gör ont när jag tänker på. Min farfar som aldrig kommer tillbaka.

6 kommentarer:

Haakon sa...

Man känner tårarna i ansiktet
minne av min egen farfar , farmor

Dom finns alltid i närheten
i ens hjärta och själ
i ens blod
och i ens minne vilka underbara människor dom var

Kram till er alla i fam Z

Systeryster sa...

*krama* Vad fint skrivet.
I couldn't agree more.

Vår farfar...

Systeryster sa...

åh, jag kom på en sak som glömdes om farfar...

Om man frågade vad han ville ha i present eller julklapp så önskade han sig alltid en rostig spik, och den fick gärna vara krokig, för dom samlade han på minsann... =)

hönsmamman sa...

Ja o han gillade absolut inte godis för det fick man hål i tänderna av, men när vi blev äldre kunde han minsann mumsa i sig gobitar till höger o vänster, så nog var han en liten gottegris ändå =)

Systeryster sa...

mm, hade alltid chokokolor i handsfacket som smakade speciellt för dom v alixom lite varma å mjuka då dom lekat i bilen... :P

hönsmamman sa...

Ja, alltid kolorna som smaka mint o choklad =) Godis överallt... Konstigt av en som satt o fnös usch o fy när man skulle bjuda på godis *haha*