PÅ LANDET HAR MAN HÖNS

Tänk att något kan vara så förändrat utan att det märks. Att om man inte tänker på det känns det nästan som om allt vore som vanligt. Ibland tänker jag att om jag inte tänker på det kanske det inte hänt. Jag har så många varma minnen av min farfar. Så många att det skulle bli ett väldigt långt inlägg. Men ett av de tidigaste minne jag har är från när farmor o farfar bodde i Delsbo o farfar hade polisbilen i källaren. Min bror o jag hade fått lov att gå ner o sitta i bilen o titta på den, men min bror råkade sätta på sirenerna o han blev livrädd o började gråta.

Annars har jag mest minnen från stugan i Sjöändan. Hur jag tjatade varje kväll om att vi skulle lägga nät. Det var så mysigt att i sommardunklet sent på kvällen ro ut på den stilla sjön o höra klucket mot båten o känna gunget i takt med årtagen. Och när man kom hem såg man hur det lyste i fönstret på stugan och man visste att farmor väntade med varm choklad och smörgås. Naturligtvis sa pappa o farfar alltid nej, för dom visste att jag inte orkade gå upp tidigt o ta upp näten, men på nåt sätt slutade det alltid med att vi lade nät iaf. Och på morgonen gick vi upp - oftast efter rätt kraftiga protester trots att vi svurit dyrt o heligt att gå upp på en gång vi blev väckta... Jag minns oxå när jag blev så stor att jag fick ro medan farfar la ut näten, annars var det alltid pappa som rodde.

Jag minns att vi brukade krypa upp i hans säng på mornarna, för det var så mysigt o ligga i överslafen o titta ut över köket o se farmor göra frukost. Och han försökte inbilla oss att han hade en tam spindel som bodde inne i väggen som kröp ut då o då. Han hade alltid en historia som han svor på var alldeles sann såklart. Som barn hade man stora ögon, men när man växte upp kändes det ändå spännande att inbilla sig att tänk om kanske, kanske det skulle kunna ligga nån sanning i historierna. Inte för att jag trodde på rullande stenblock, troll stora som hus eller bottenlösa tjärnar som gör att man hamnar i Kina om man sjunker ner i dem, men ändå...

Jag minns hur han alltid luktade lite myggmedel som allt annat i sommarstugan. Om jag blundar kan jag känna hans doft.

Och han blev gammal, inget snack om den saken. Han bodde hemma ända till slutet och han var helt klar i huvudet o berättade gärna alla sina historier o minnen för alla som ville lyssna. Han har levt ett liv fyllt. Ibland har jag tänkt att hans liv (eller alla som är över 90 års liv) har haft det så mycket mer spännande. Tänk vad de har fått uppleva. Min farfar bodde som barn i en liten by ute i skogen. Man åkte häst o vagn, man odlade o skördade o man levde med djur. Han såg bilens intåg i byn, upplevde telefonen, han var nästan 30 år - som jag är nu, då TV:n kom. Allt jag upplever är förbättringar och vidareutvecklingar känns det som. Om 50 år kommer jag komma ihåg att freestylen förvandlades till mp3 - det ni ungar! Vad är det liksom... ingenting... Att mobiltelefonerna fick kamera o radiofunktion? Att bilarna fick antisladd, fjärrlås och varningssignaler om man skulle hålla på o backa över nåt?
Han hade militärtjänst under andra världskriget.

Jag är glad att jag i vuxen ålder talat om vad han har betytt för mig, det är så ofta vi glömmer att tala om för dem vi älskar att vi faktiskt äskar dem. Vi tar kanske för givet att dom vet, att dom känner, men det skadar inte att tala om det ibland heller. Jag tror han har det bra nu. Jag tror han led mer av att inte orka som förr, än vad han gjorde av att vara sjuk. Men han lämnar ändå ett stort hål efter sig i mitt hjärta. Ett hål alldeles bredvid det där varma stället som är fyllt av så mycket kärlek. Och nog kommer det vara tomt där ett tag - kanske en evighet,men det är ok.