Den analytiska delen.

Idag har jag sysselsatt mig med att försöka skriva en personhistorisk analys av barnboken Hunden som sprang mot en stjärna, och en berättelseanalytisk redovisning över Ulme i Eketorp. När jag läser facklitteraturen över hur jag ska ta mig an o bör tänka på när jag gör mina analyser står en rad exempel skrivna. Ett exempel som beskrivs är det att boken bröderna Lejonhjärta börjar med att någon ska berätta om sin bror även om boken mer kommer att handla om honom själv. Redan där började jag tänka på små barn som dör o så började jag gråta. Av en analysuppgift alltså. Hatar att vara så här känslig! Hur ska jag nånsin få mitt arbete klart om jag ska böla med jämna mellanrum?