Lyssna - och du skall höra

Då o då med jämna mellanrum brukar jag nappa på nåt erbjudande från föräldratidningar, finns ju en uppsjö av dom, men sen säger jag upp dom när prova-på tiden gått ut. Men det ger mig inte så mycket längre. Jag finner inget nöje i att läsa att mitt barn vid 3 månaders ålder lär sig greppa saker. Jag vill hellre veta VARFÖR det lär sig greppa saker? Vilken fas i livet tillhör man då osv...

Men nu kom ett rätt bra erbjudande där man fick ett år och en bärsjal på köpet. Jag ögnade igenom gratisexemplaret man fick med erbjudandet o redan på första sidan tappade jag lusten. Den listade 13 bästa tipsen i en stor tröstguide.

Tips nr 1.
"Övertyga bebisen om att du vet vad du gör. Ge inte upp för lätt..."

Så långt är jag med. Många gånger ger många säkert upp för snabbt.
Men sen fortsätter det...

träna ditt barn på att ligga i vagnen. En vanlig tanke är att ens lilla barn "inte tycker om" vagnen, bärselen eller sängen.

Om föräldrarna säger att en åttaveckorsbebis inte tycker om sin vagn brukar jag fråga: Har han sagt det eller?, säger Ingegärd Bäcklund Reboia som är distriktsköterska på bvc.

Vad menar hon då, undrar jag? Att man måste kunna förklara med ord för att ha rätt att föredra något annat? Eller för att ha rätt o ha känslor överhuvudtaget?

Om nu en förälder säger detta att deras barn inte verkar tycka om vagnen, då antar jag att de grundar sin misstanke på ett barn som INTE ligger helt lugn o tyst (alternativt jollrande o glad) i vagnen o har det bra. Jag vet inte om det undgått någon att spädbarn i början inte har något annat språk än joller o skratt för åt gladhållet, och gnäll, tårar o skrik för åt missnöjdshållet. Finns ingen unge som ploppar ut på BB, höjer handen o säger "tjenare morsan, lite kladdigt va? Ge mig en handduk är du gullig, jag fryser häcken av mig. Dessutom trodde jag fan att jag skulle fastna därinne, så jag har en släng av panikångest nu med".

Jag skulle vilja svara Ingegärd att -JA, det har han. På sitt sätt har han klart o tydligt visat (sagt) det. För det är väl det det handlar om. Som förälder ska man liksom försöka lära sig att tolka sitt barns "språk".


Kalle, 43 år, är förståndshandikappad o har en medfödd cp-skada och inget tal. Alla andra dagar går det bra, men varje tisdag när personalen talar om för honom att det är dags att gå ner o äta lunch blir han arg o sur. Han sparkar undan skorna o följer under protester med ner. Han äter fisken o potatisen de får varje vecka just på tisdagar, men lämnar ärtorna. Personalen tvingar i honom ärtorna. Under personalmötet tänker dom om dom kanske ska ta bort ärtorna, då han inte verkar gilla dem. Tänk om någon då sagt att personalen ska övertyga Kalle om att dom vet vad dom gör, ärtor är bra o nyttiga, klart Kalle gillar ärtor. Han har ju faktiskt inte sagt att han inte gillar det - eller hur!

Min man kom hem med ett stort bandage över munnen, han hade fastnat med tungan i bandsågen på jobbet. Eftersom jag är föräldraledig så blir det ju som gemensam semester då han ska vara sjukskriven i 3 veckor. Jag bokade genast in en shoppingkryssning runtom i Europa, min man gillar ju att resa. Efter 2 veckor får jag verkligen slita upp honom ur sängen, tvinga ner honom till frukosten o jag tror nästan att jag skymtar en tår i den där hopplösa blicken i ögat när vi kliver in i den 105:e dambutiken. Jag har iofs misstänkt ett tag nu att han inte gillar att släpas runt i butiker o agera smakråd, men han HAR JU FAKTISKT INTE SAGT NÅT.

Varför är det så annorlunda när det gäller barn. Barn är det helt ok o tvinga till saker. Nu har miniägget ingen särskild relation till sin vagn. Hon ligger bra där ibland o absolut inte bra andra gånger, så jag tar det inte personligt men jag vill säga åt Ingegärd att visst i helvete kan små barn prata. Dom säger en massa saker. Det gäller bara att lyssna. Sen att man inte alltid förstår dem är en annan sak.