Idag sitter jag o skriver till er påklädd. Trevligare så liksom. Jag har blivit utmanad för rätt länge sen men har inte haft tid att ta tag i utmaningen. Men nu får ni hålla i hattarna för nu åker tummarna ur arslet. Utmaningen är att berätta något om sig själv på ett öppet forum som man inte har berättat/erkänt tidigare.I alla fall inte för så många... Sen ska man oxå berätta massa saker om andra, men det ska man göra i privata små mail så att man inte hänger ut andra utan deras vilja så att säga. Så om ni får massa små mess på facebook från mig nu så vet ni vad det handlar om. Det kan vara nån tanke man haft om nån innan man lärde känna personen, en rolig anekdot från första gången ni träffades eller nåt dråpligt som ni kan skratta åt idag. Förstår ni grejen? Haka gärna på nu allihop (ni skriver till vilka ni vill o behöver inte alls skriva till mig) Är ni riktigt modiga kanske ni skriver till nåt gammalt ex eller granne eller nån ni inte har kontakt med idag.
Mitt minne
Jag vet inte riktigt när detta var. Det kan ha varit i förskoleklass, eller 6-års som det hette då. Tror inte det var senare och har svårt att tänka mig att det var tidigare, men jag var liten iaf. I min klass fanns en pojke som hette Aristos och var från Chile. Rätt söt men busig, jag tror att han kissade i handfatet en gång, men det kan lika gärna ha varit nån annan. I alla fall så skulle hans mamma komma en dag till förskolan och laga mat från deras hemland. Jag har alltid och är fortfarande rätt kräsen med mat. Jag började gråta redan på morgonen när jag hörde detta. Mina fröknar försökte fråga mig vad det var men jag kunde inte tala om. Jag bara grät o grät o ville inte sluta så till slut fick de ringa efter min mamma. Då var jag lycklig och glad igen så de stackars fröknarna våndades väl över att ha ringt hem mig trots att jag helt plötsligt var glad igen, för jag var inte sjuk på något vis annat än att jag vägrade sluta gråta på 2 timmar typ.
Mamma frågade också vad som var fel men jag vägrade säga, sa kanske att jag inte visste eller nåt. Sanningen var just det oroväckande mellanmålet som skulle lagas från Chile. Det enda jag kunde tänka på som skulle kunna komma från Chile var Chili-con-carne och i min värld var jag stensäker på att det var det hon skulle tvinga oss att äta och jag HATADE Chili-con-carne. Iofs har jag inga minnen av att vi nånsin blev tvingade att äta eller äta upp men jag ville ju heller inte vara oartig och sitta där med min tallrik o inte äta. Jag var så oroad över detta att jag alltså bara grät samtidigt som jag skämdes över att vara ledsen för nåt sånt så jag vägrade tala om varför jag var ledsen. Idag kan jag vara lite nyfiken på vad de fick, för som sagt var det bara ett mellanmål och jag tror inte att de faktiskt fick Chili-con-carne. Dessutom tror jag att maträtten har starkare rötter i Mexico och USA än de har i Chile...
Så, nu är det upp till er o berätta nåt dråpligt, roligt, pinsamt, lärande - ja, vad som helst om er själva o glöm inte att maila era omkring er med små anekdoter...
+-+Kopia+kopiera.jpg)
.JPG)
