PÅ LANDET HAR MAN HÖNS

Idag skulle miniägget få sina första vaccinationssprutor. Själv tycker jag det är grymt obehagligt med sprutor o bli tårögd bara av att se en spruta. Så obehagligt att jag faktiskt hann tänka på förlossningen att "haha, dom hinner inte med o sätta nån nål, haha" istället för att fundera över hur jobbigt det skulle bli om allt gick snett och de hade fått lov att snitta mig utan bedövning eller nåt sånt... Dessutom har jag lagat tänder som ung utan bedövning då jag höll på o svimma när dom visade mig sprutan. Då kan ni tänka er vad jag tycker om nålar.

Så idag kände jag mig lite lagom skakig redan innan Bvc och ni kan föreställa er hjärtklappningen när hon tar fram den långsta av alla långaste nålar nånsin o sticker in i min lilla tjejs söta lilla ben. Trodde udden skulle sticka ut på andra sidan låret. När hon frågade om jag ville trösta henne innan nästa spruta kände jag bara att det var lika bra att få det överstökat för alla inblandades skull, och miniägget blev såklart hjärtskärande ledsen. Hon skrek o skrek tills hon somnade utmattad i min famn.

Vi satte oss ute i väntrummet en stund så dom andra hönorna skulle få leka klart.Då kommer hon ut igen, tittar skamset på oss o talar om att dom glömt att blanda i vaccinet i sprutan så miniägget har typ bara fått en spruta vatten och vi måste göra om allt.

Fan, säger jag bara... Hur kan man ha sån maximal otur.

Sen var mini kinkig hela eftermiddagen, men efter en alvedon, ett rejält mål tutte o en kalasbrakare i blöjan så somnade hon rätt nöjd för natten. Det är tur att dom antagligen glömmer sånt här...