Totalt oroligt inlägg

Jag förstår inte hur folk kan hysa viljan och sträva efter att deras barn ska somna själva. Att man vill stå utanför dörren o höra barnen gråta i strikt 5 minutersmetod-anda exempelvis.

Min 2,5 åring vaknade halv 10 i morse. Eller det var då jag började försöka dra henne ur sängen iaf. Det tog ytterligare 10 minuter innan hon öppnade ögonen efter att ha rynkat ögonbrynen o viftat surt åt mig och sen tog det 10 minuter till att få av henne täcket.

Så ikväll hyste jag inga större förhoppningar om att få henne i säng i vanlig tid men bara en halvtimme senare än vanligt låg hon stilla med sina stora ögon o tittade sömnigt på mig. Finns det nåt mer rogivande och som fyller hela hjärtat med kärlek, som att se ett litet barn kämpa med att hålla ögonen öppna medan man stryker dem i pannan? Att sen se hur dessa trötta ögon går igen o känna hur hela kroppen blir slapp. Varför vill folk missa det?

Och för mig känns det som ett bättre sätt att somna in på, än att vara ledsen o orolig ensam i ett mörkt rum? Jag kanske gör skäl för namnet hönsmamma men jag finner frid i att se mina barn somna in i lugn o ro, i trygghet o värme. Och det är rätt fantastiskt hur jag får den här upprymda aha-känslan varje gång jag ser dem sluta ögonen. Inte varje dag orkar jag stryka o klappa och inte varje dag vill dom att jag ska göra det, ibland vill nån hålla handen eller bara veta att jag sitter nära, men varje gång jag får stryka dem till sömns fylls jag av denna tacksamhet.

Tack för att jag får se er somna!