lördag 16 februari 2008

Så gott som död

Jag är döende... Eller jag skulle vara det om jag vore döende. Insikten av att jag aldrig skulle överleva en jordbävning slog mig med en jättestor ledsenhet. Igår hade jag en konversation med min kropp.

- Se så, nu är det din tur.
- Nej, nej, nej, har jag klarat mig så här långt vilket aldrig hänt förr, då tänker jag inte falla nu!
- Kom igen nu, vad trodde du egentligen?
- Ja, att det gått nästan 48 timmar ju o då klarar man sig.
- Du ska vara glad över att du fick tid o ta hand om sjuka barn, tvätta o städa o inte vara sjuk samtidigt!
- Jo, men det ÄR jag...
- Mmmm, dåså, in med dig på toaletten nu. Schas!
- Nej, jag vill verkligen inte.
- Nej, men så är det, gilla läget o tänk på dom svältande barnen o krigen i världen...
- Ok =(

Så blev jag sjuk jag med iallafall. Och det värsta är att när jag ligger där o tänker på alla dessa katastroffilmer där huvudrollen grävs ut under rasmassor med ett söndertrasat ben som dom får lov att kapa i ruinerna o skallskador som skulle döda en dinosaurie, är att dom oftast ser sina anhöriga under natten då dom bara ligger där o väntar på att räddningsteamet ska hitta dit. Sen när dom återförenas med familjen så säger dom nåt i stil med att "tanken på er, min underbara familj, fick mig att aldrig ge upp. Jag lovade mig själv att jag skulle kämpa vidare". Jättebra, men deprimerande för mig. Hur fan skulle jag överleva en jordbävning fastklämd om jag av en ynka magsjuka faktiskt känner att det är helt ok att dö. Att min familj klarar sig utan mig. Papppalappan får visa kort för barnen så dom kan minnas sin mamma. Jag fixar inte det här! Vad som helst är bättre än detta, till o med att dö..

Men nu i o med att jag bloggar så kan jag låta hälsa att jag mår lite bättre, lite nyponsoppa har jag fått i mig också. Pappalappan var gullig nog att gå ner med lillhönan o sova nere inatt o nu på förmiddagen har båda barnen varit ur vägen för mig nästan hela tiden. Vilken skillnad o få vila när man är sjuk. Nu vill jag inte dö längre. Nu får jag nästan ångest för att jag tänkte så. Nu pappsen gått ut med vildungarna så hoppas lillhöna sover länge nu i vagnen så hinner jag piggna till ordentligt..

Inga kommentarer: