Jag är fri

Jag tror jag har en liten ljudfobi. Jag har inte mycket ljud på TV:n, är det textat så har jag nästan ingen alls. Jag har gärna musik på i bakgrunden men jag blir jättestressad om den är för hög. Det är som att jag får svårt att tänka, jag hör inte mig själv. Och sen kan jag tycka att tystnad är skönt. Men sen händer det (sällan men då o då) att jag hamnar ensam i bilen. Det kan vara i 5 minuter ner till macken o tillbaka för att köpa en mjölk eller om lillhönan sover hemma o storhönan ska hämtas på dagis. Då händer det nåt konstigt med mig. Radion åker upp på öronbedövande volym (precis så där innan det börjar skorra o låta dåligt i högtalarna). Nånting i min kropp känner sig fritt. Jag är ensam... Jag är fri! Det är som om min familj inte finns... Ibland känner jag mig så tom o lycklig att jag nästan börjar gråta. Och hela jag är fylld med musik som jag egentligen kanske inte lyssnar på i vanliga fall, men det spelar ingen roll just då. Tänk om jag skulle svänga in bakom parkkiosken o hångla lite? Fast vem skulle jag hångla med? Och det skulle nog se patetiskt ut med en 30-årig kärring som hånglar som en fjortis. Dessutom är det inte parkkiosken längre utan den är numera ombyggd till nån fånig hamburgerrestaurang. O så är det kallt ute. Äh, jag tror att jag snabbt slår bort tanken på lite tonårshångel o behåller min familj som är så skönt långt ifrån mig just där i bilen. Det är tur att det räcker med att få spela lite hög musik i bilen för mig själv för att få känna sig som en människa o inte bara en hönsmamma o fru. Det finns dom som har det värre...