Teckenstöd

Storhönan vill lära sig teckenspråk. Jag med. Det har jag velat ända sen Storhönan var liten men jag glömde ju tecknen hela tiden eftersom jag inte hade nån att öva dem med. Och när Lillhöna kom hade jag inte tid. Nu när Storhöna är intresserad o faktiskt gör tecknen så blir det lättare för mig o jag har någon att öva med. Så då får miniägget bli försökskanin att växa upp med teckenstöd.

Vi har börjat på en lagom nivå inom intresseområdet. Hon (eller vi) har lärt oss säga Godnatt aprumpa, fiskrumpa, ja diverse djur plus rumpa faktiskt, för det tycker hon är roligt att säga till Tuppen på kvällarna när det är dags att gå o lägga sig. Igår bad jag henne vänta lite, jag skulle lära Tuppen ett tecken så han kunde vara med o prata sa jag. Sen sa hon Godnatt fiskmunrumpa o när Tuppen tecknade sitt tecken tillbaka bröt hon ihop i ett hysteriskt fnitter.

Mamma, sa hon. Han gjorde så här (o så visade hon tecknet jag lärt pappa)
Stackars Tuppen såg oförstående ut och jag o Storhönan fnissade tillsammans.

Hon tecknade Godnatt aprumpa till Tuppen o bröt återigen ihop i ett övertrött fniss när han gjorde sitt tecken tillbaka.

När vi gick upp för trappen berättade hon för mig som om hon inte kunde få nog av galenskaperna, att när hon hade sagt godnatt aprumpa till pappa hade han sagt "tack" o sen fnissade vi hela vägen upp.

Hysteriskt roligt tydligen för en 5 åring...

Men det har även en seriös sida. Det går så otroligt mycket lättare o lämna henne på dagis efter att vi lärt oss säga blad annat "jag älskar dig". Hon är så stolt över att vi kan "prata" även utan att höra varandra på var sin sida om ett fönster.