Mörkerseénde

Och jag tittar på min dotter i mörkret, det är nästan inte så att jag ser henne men jag ser hennes konturer. Hennes fina linjer. Jag ser ett matt ansikte, hon ligger helt utslagen... Jag tycker så synd om henne för jag vet hur natten kommer att bli... Mellan 19 och 22 kräks hon en gång var 10:onde minut nästan o vid 23 behöver hon gå på toaletten - och hon gråter. Jag gråter (fast det märks inte). När klockan blivit 2 på natten och det för längesen är slut i hennes lilla mage men den krampar ändå, är vi uppe på toaletten och sen sjunker hon ihop på hallgolvet utanför. Hon vill inte in i sängen igen, hon vill sova på golvet säger hon. Det kala, kalla golvet. Hon har inga kläder och jag försöker lägga över en handduk men hon vill inte ha. Efter en stund låter hon mig bära in hennes slappa kropp i sängen och hon kräks en sista gång o somnar sen för att få sova 2 timmar. Själv är jag klarvaken o när jag äntligen lyckas somna vaknar nästa o vill ha välling... O till råga på allt så bestämmer sig barnen att kl 6 ska vi gå upp idag. Så nu ligger storhönan i soffan helt däckad men med det lilla vatten hon drack kvar i kroppen..