Minsta gemensamma nämnare

Jag är usel på att blogga just nu. Jag är medveten om det och förlåt. Jag är helt lamslagen av kylan.

Jag har fruktansvärt svårt att glädjas åt sverige med de härligt växlande årstiderna. Ja, tre av årstiderna kan jag stå ut med, men inte vintern. Jag blir helt under isen. Visst är det mysigt med lite mörker, tända ljus, stjärnor i fönstren o julgardiner o sånt men det är den förbannade kylan jag inte tål. Och vetskapen av att det ändå ligger runt -6 nu och det blir garanterat värre. Jag har inget gemensamt med minusgrader och skulle mer än gärna bo utomlands halvårsvis.

Jag är ständigt frusen och drar mig inte för att använda kupevärmaren redan i september. Det kan dock finnas en enkel lösning. Så här ser det ut hemma hos oss på morgonen...

Efter 14 tjat o en höjd röst sliter hönorna sig från leken o kommer o klär på sig. Efter att alla byxor o vantar är instoppade o ärmar neddragna och det är färdiggnällt över korviga tröjor o sockor o mössor som kliar, ja då är jag helt slut. Och svettig. Sen ska miniägget ha på sig overallen som hon skyr som pesten för i den kan hon inte röra sig som hon vill (o jag förstår henne) o när hon väl är påklädd blir hon sur över att hon är varm så då gäller det att snabba sig med de egna kläderna. Och eftersom jagär så varm så brukar jag bara dra över mig min löst stickade kofta. Men när man sen väl ska vistas ute i 6-7 minus då är man plötsligt inte lika varm längre med bara t-shirt o en kofta allt blåser igenom. Man behöver inte ens vara frusen för att frysa.

Så imorse gjorde jag helomvändning - jag hade 2 koftor, mössa o vantar och när man inte fryser lika mkt så går det ju faktiskt att vistas utomhus korta stunder. Det här med att det inte finns några dåliga väder, bara dåliga kläder är kanske nåt jag borde tänka över bokstavligen...