Familjen fjäderfä på semester....

... i ett nötskal

Förra söndagen satte vi oss i bilen o körde ner till barnens farmor o farfar. Men att komma fram mitt i natten (för inte fan kör jag 4 timmar med barnen vakna) o sen försöka somna om när man väl är framme är inte lätt. Då vill man ju träffa farmor o farfar o hunden Chili. O har farfar lovat en båtfärd så spelar det inte så stor roll att det är mörkt o mitt i natten, man är lika förväntansfull o ivrig iallafall.

Avresa...

På tisdagskvällen checkade vi in på terminalen i frihamnen. Själv förberedde jag mig på att checka ut från detta liv. Jag kan aldrig innan en resa ens föreställa mig i min vildaste fantasi att båten INTE kommer att sjunka. Jag har rejäl dödsångest. Rena underkläder ifall jag skulle hamna på obduktionsbordet o testamenterat det dyrbaraste så folk skulle slippa undra o bråka. Hade funderat ut de bästa flyktvägarna o hur jag skulle få med mig barnen ifall vattnet skulle börja sippra in. Så länge jag ser land är det ganska lugnt så stockholm skärgård är ju ganska tacksam på så sätt. Tuppen ville inte sitta instängd i cellhytten hela kvällen så när barnen somnat så kallade ölen i baren på honom. Själv tyckte jag att det var lika bra att försöka sova bort resan så skulle den gå fortare. O lika bra att försöka somna då jag vet att jag aldrig sover bra på båtar. Alltid på vakt. Hela kroppen spänd.

Klockan 23.42 vaknar jag med ett ryck. Nånting är fel. Motorerna låter jättekonstigt. Hela båten hackar. Låter nästan som om båten försöker tvärnita. Vi går på grund, tänkte jag. Nu är det kört. Och det slutade inte heller. Sen kändes det riktigt att vi backade. Jag hade ingen täckning på telefonen men jag skickade iväg ett sms att det är omedelbart till hytten som gäller o hoppades att det skulle gå fram så fort som möjligt. Jag sitter utan att andas med tårarna i halsen i 40 minuter innan jag somnar om. När Tuppen väl ramlar in förklarar han att det var klart att båten backade - vi la ju till i Mariehamn!
Inte fan visste jag att vi skulle lägga till i marie-jävla-hamn mitt i natten för fan!

Tallin...

När vi dumpat väskorna på hotellet så måste vi ha lunch. Mittemot hotellet låg ett köpcentra (vilket inte direkt syntes) o bakom det låg hela centrum med gamla stan o restauranger så till den milda grad. Men vi går åt andra hållet så vi spenderar en timme med att leta lunch till hungriga trötta barn i ett trist typ bostadsområde.

Men men, vi hittade staden till slut (alldeles bakom hotellet då) o vi bestämde oss för att turista på riktigt efter maten. Vi köper biljetter till bussarna som åker runt. Varje buss tar 55 minuter o Lillhönan sover som en gris medans Storhönan sitter o faktiskt lyssnar på rösten i hörlurarna. I början hör man henne fråga VA? VA? innan hon ger upp o inser att rösten i lurarna inte kommer upprepa vad den sa *S*
Men vore det inte lite kul o fått höra rösten säga, för 7:e gången, med en lätt irriterad stämma
Jo, jag sa att....



Mer turistande...

Vi tog tåget. Toomaståget genom gamla stan. En underbar stadsdel med kullersten o smågränder överallt. Men barnen tyckte det nog var roligast när tåget tutade oavbrutet i typ 4 minuter för att någon parkerat rakt över hela vägen o blockerat en hel korsning...

Min make o ögonsten här i världen hade tagit med finkameran o var verkligen en ihärdig fotograf. Gamla stan hade typ 8 kyrkor så det fanns fina motiv att fånga. Vi hittade en lekpark där barnen fick springa av sig lite. Han tog verkligen jättefina bilder, medans jag nöjde mig med att knäppa med lilla kameran. Här ser ni några av mina bilder, för min mans kan ni tyvärr inte få se... Han hade fotat hela dagen utan minneskort i kameran ser ni. Klockrent, men förvånade mig inte det mista *S*



Ätbart...

Vi hade underbart väder hela resan o i mina tankar satte vi oss på en uteservering. Vi beställde in god mat o Storhönan fick bestämma alldeles själv vad hon ville ha. Det kunde till o med tänkas bli läsk till maten. Lillhöna skulle somna i vagnen medans Storhöna fick in efterrätt o de vuxna föräldrarna kunde dricka ur sina glas till en storslagen solnedgång. Verkligheten visade sig bli 2 vilda galningar som inte skulle sitta stilla, den ena värre än den andre. Skrik o vilda tjut så man fick skämmas. Kladd o spill o söl överallt. Jag vill inte ha, vad är det där för nåt? Llillhöna åt inte alls o blev skitgrinig, vrång o tvär. Storhöna petade i maten. Föräldrarna åt så fort som möjligt för att kunna betala, slänga ner barnen i vagnen o bara gå därifrån så fort som möjligt. Vi lämnade ett kaos av mat, dricka, sugrör o papper över hela bordet. Såg nog ut som om 40 rövare ätit middag... O personalen log hela tiden så vi fick dessutom lov att tippa dem rejält kändes det som. Tror iallafall att dom drog en lättnadens suck när vi gick *S*

Hotellet...

Som vanligt fick vi lov att möblera om lite, för att sova med 2 rullande barn som aldrig vaknar där dom somnat är inte kul om inte sängen har "säkra sidor". Den stackars städerskan hade dock släpat tillbaka sängen till där den skulle stå mellan lamporna dan efter. Så det var bara att baxa tillbaka den igen. Annars var det bra rum med mysiga, stora fönster som man kunde sitta i o titta ner på gatan o folket.

Hemresa...

Vägen hem var lika hemsk men oftast går den lite bättre för nånstans inuti mig tänker jag att jag har ju inte så stort val - jag måste ju hem igen. Bollhavet var ju favoriten hos båda barnen o puben utanför glasväggen pappas. Smart att ha pub utanför lekrummet o sen ha glasväggar. Bara det att på ett stort anslag på väggen stod att föräldrar ansvarar alltid själva för sina barn o att lek sker på egen risk. Lekvärdarna som fanns behövde inte alltid finnas i rummet då dom oxå hade andra uppgifter. Däremot uppmanade man föräldrar att vänta utanför.

Ops! Hur tänkte dom då? Att dom inte ville ha föräldrar inne men ville att dom skulle ta allt ansvar ändå? Jag kan ju inte ansvara om jag inte får närvara! Nu var det många föräldrar inne i rummet iaf o ingen sa något men ändå... Hur tänkte dom när dom skrev så skulle jag vilja veta? Var dom rädda att 14 st 35-åriga gubbar skulle slänga sig i bollhavet o skylla på att det var för barnens skull? Så kul är inte ett bollhav!



Avstigning för samtliga passagerare...

Alla fjäderfän klev hela av båten på lördag morgon. Vid liv o vid sina sinnens fulla bruk. Vi gick i evigheter till tunnelbanan - trötta, hungriga, smutsiga o slitna. Slängde i oss lunch på stan. Sen kom regnet. Måste ner o köpa nya skor till Lillhöna, då hon verkade vara den som partat hårdast i Tallin då hon kom hem med bara en sko. Vi springer i regnet till bussen o 1,5 timme senare landar vi på Ingarö igen. Då har ungarna vilat på vägen ut o är pigga igen - själva vill vi bara dö en smula...

Söndag...

Äntligen hemma igen. Jag ska nog utbilda mig till ambulansförare. Vore kul att få köra fort lagligt. Inte för att jag kör för fort jämt. Inte ens ofta. Eller jo kanske ofta men inte så mycket för fort så ofta. Men vem fan orkar sitta i 90 på bra vägar i bra väder när man är alldeles själv på vägarna o bara vill hem medans barnen sover? Lite för fort kan man väl få köra?