Varför lita på sin mamma?

Tänk vad barn är otroliga egentligen. Tänk att dom fortfarande litar på en o älskar en. Tänker på hur jag nästan med våld fick tvinga i storhönan medicin som hon faktiskt behövde för att bli frisk. Vilka duster vi hade det första dygnet då det skulle tas 2 gånger om dan innan vi kom tillrätta med en bra lösning. Tänk vad hysterisk hon var när hon behövde ögonsalvan. Den skulle tas 3 gånger om dan men det slutade med att jag bara lade den 1 gång o det efter att hon somnat. Men ändå så älskar hon mig o litar på mig. Jag har visserligen jobbat bra för att förtjäna hennes tillit o kärlek - absolut, men många gånger känner jag mig hemsk (som med medicin till exempel) men kärleken finns kvar och för det är jag oändligt tacksam. Tänk vad barn är otroliga va?

När det gäller lillhöna önskar jag att hon hade lite mindre tillit till mig. Att hon inte riktigt räknade med mig i vått o torrt. Hennes nya lek (som hon älskar) är att falla bakåt o så ska jag fånga upp henne. Det började som en jätterolig grej i sängen, men nu dom senaste dagarna kan hon komma fram när jag står o lagar mat eller diskar eller gör nåt annat o bara tippa. Hon räknar kallt med att jag ska ta emot henne. Hitills har hon inte gjort sig illa men det känns som en tidsfråga. Att bara komma fram o sen kasta sig bakåt utan att ens veta om jag sett henne känns lite våghalsigt. Lite mindre total trygghet för henne alltså om jag kan få önska mig det?