Dramaqueen?

Nu åker en bekant till mig in till BB med sin flickvän.. Spännande! Hoppas dom inte behöver åka hem igen. Varje dag har han mailat o varje dag har jag blivit lika besviken att han är på jobbet...

Jag kommer ihåg att jag var lite besviken faktiskt över att åka in på natten med första barnet. Jag ville hellre ringa till min man på jobbet o säga att nu lägger du ifrån dig kniven o möter mig på Karolinska. Så han kunde rusa från jobbet medans alla tänkte med förväntan att nu - NU är det dags! Men så åkte vi in vid 4-5-tiden och då kunde man ju inte ringa runt till folk o tala om att "bara så ni vet". Men vi fick ringa min mamma vid 7 iallafall. Dom skulle komma på frukost den dan o så vi bad dem vänta ett par timmar o kanske komma till BB sen?

Andra barnet hoppades jag också å¨lite uppmärksamhet tror jag. Eller uppmärksamhet kanske är fel ord, vet inte vad jag ska kalla det. Men kanske hade det känts lite mer spännande om nån visste om att jag skulle föda även om de inte kände mig. Att få onda värkar mitt på torget så pensionärerna sen kunde gå hem o undra hur det gick för den där gravida kvinnan med det lilla barnet de såg. Eller om vattnet hade gått nere i kön på konsum hade inte heller rört mig i ryggen, eller varför inte nere på öppna förskolan så ett gäng föräldralediga kunde gå hem o somna nyfikna o undra när de skulle höra ifrån mig igen o vad det blev för nåt.

För med andra barnet hade alla vadslagning verkade det som. Vi hade ju tjuv kikat (eller jag hade rättare sagt tvingat min man att vi ville ta reda på vad det var om det gick för att JAG ville veta. Och skulle jag veta så ville han veta) så vi visste vad det var. Omgivningen gjorde sitt bästa för att få oss att försäga oss o när det inte gick så försökte en del lista ut det genom skillnader i mina graviditeter. Nån gjorde till o med den kvalificerade bedömningen att det måste vara en kille eftersom hon tyckte att jag klätt Storhönan i allt mer unisexa eller blåa kläder (för att en lillebror sen skulle kunna ärva då). Att jag råkar gilla blått hörde absolut inte dit =) Men de flesta överlag gissade kille o en del VISSTE att jag skulle få en grabb då jag såg så fånigt lycklig ut när de frågade om det, och det kunde ju bara betyda en kille eftersom jag redan hade en tjej. Sanningen var att jag grät redan på ultraljudet när hon talade om att det såg ut som en tjej. Inget ont om pojkar men jag var så glad åt en lillasyster. Så på det viset var väl de som undrade o kände mig lite spända när de visste att vi åkt in men inte heller denna gång var särskilt dramatisk av sig. Jag fick dock ringa till min mans jobb men utan värkar o utan ett "säg-åt-min-man-att-för-i-helvete-lämna-jobbet-NU" -samtal o sen slänga på luren.. Jag körde själv in med storhönan bara för att kolla upp eftersom jag känt så lite fosterrörelser under ett dygn. Väl inne så upptäckte dom att jag hade lite fostervatten o för barnets säkerhets skull så blev jag igångsatt, inte mer med det. Så vad jag ska drama mig över nu vet jag inte....