Bland mördare o rovdjur

Igår var jag tvungen springa ut i bilen efter en grej sent på kvällen o eftersom jag är lite mörkrädd så sprang jag för livet (trots att bilen står 5 meter från dörren o 2 meter från husväggen). Jag vet inte om jag är rädd för galna yxmördare med kniv, stora hungriga björnar eller vilda blommor men jag känner mig lite säkrare när jag öppnar bakluckan o ljuset går igång. Jag rafsar ihop mitt pick o pack och när jag smäller igen bakluckan så rusar adrenalinet genast upp i halsen och jag känner att jag måste verkligen springa allt jag har till dörren men så råkar jag titta upp...

Det är alldeles stjärnklart... Och stjärnorna tindrar verkligen. Det har jag saknat lite. Visst lyser stjärnorna i Stockholm med men man får alltid hålla en hand för gatlyktan och kika med ena ögat för att se stjärnorna men nu ser varenda stjärna ut som önskestjärnan i Pinocchio. Jag blir helt hypnotiserad och står och tittar en stund. Där är karlavagnen, polstjärnan, cassiopeja och Orion. En gång i tiden kunde jag en hel del stjärnbilder. Kanske bor det en liten astronom i mig istället? Kanske ska dra tillbaka min mäklarutbildningsansökan? När jag blir 30 så ska jag bestämma mig för vad jag vill bli när jag blir vuxen!

Sen med ens kommer jag ihåg den galne mannen som vill knivskjuta mig och ramlar pustandes o flämtandes in genom dörren med tomaterna dinglande på armen...