Snor o knäckebröd

Förkyld som fan, blir väckt 6.30 av en jättevaken storasyster. Hur kommer det sig att barn inte ser tjusningen i att sova tills det är ljust ute o lite till? Är hur trött som helst o har huvudvärk o då gick jag ändå o lade mig vid 21.00 igår. Det här lär ju bli en toppendag =( Enda ljusnngen är väl att barnens farmor o farfar kommer ikväll, det blir roligt!

Varför tycker man alltid så synd om sig när man är sjuk? Varför går man inte runt o tänker "jippi vad härligt frisk jag är" när man är frisk? Eller är det bara för att man inte längre kan bädda ner sig i sängen o sova bort en sjukdom som man kunde i fordoms unga dagar? Nu måste man roa 2 små snorungar som också är lite hängiga, laga mat, plocka, söva, underhålla så inte nån väcker nån annan, laga mat, diska, plocka, har jag nämnt laga mat? Usch, allt var bättre förr... Alltså inte innan jag hade barn, mina underbara små rara änglar som alltid gör som jag vill o alltid låter mig sova ifred, utan innan förkylningen menar jag. Då jag var stark o full av energi.

Undra om det är därför äldre människor säger att det var bättre förr? Inte för att det var det utan att dom upplevde livet bättre för att det var roligare då när de var unga o friska o orkade med alla galna upptåg som unga, dumma o ibland förälskade människor gör? Klart att det är mer spännande att smita ut o fiska mitt i natten än att sitta hemma o tugga knäckebröd. Eller åka på dans i folkets park istället för att lyssna på radion på långvården. Klart som fan det är roligare att rulla runt under bar himmel med nån man tycker om än att dag ut o dag in, timme efter timme sakna nån som dog redan innan en själv. Nu säger inte jag att äldre inte har ett bra liv, jättemånga är nog mer än nöjda men är man nöjd behöver man kanske inte gå runt o muttra att allt var bättre förr?