Dödsångest

Fan vad blödig man blivit sen man fick barn. Jag ska åka till stockholm - SJÄLV. Vilket innebär att jag redan nu, 3 timmar innan avfärd har dödsångest. Och jag menar bokstavligt talat. Vinterdäcken är på men jag bävar för en full/sovande/kamikaze- lastbilschaufför som kommer ramma mig o göra mos av bilen (och mig). Jag är rädd att dö av en hjärtattack i sömnen. Jag är rädd att talibanerna spränger ikea när jag är där. Jag lider av irrationella rädslor som alla gå ut på att barnen blir moderlösa och jag får panik när jag tänker på hur Tuppen ska försöka förklara för barnen att mamma inte kommer hem igen.

Sen tänker jag på hur han ska fixa alla själv när jag är död. Tänker på hur jag kanske för sista gången håller alla mina varma söta små barn i famnen o pussar dem.

Vidare tänker jag på att eftersom jag sover borta o är den som är lättväckt av oss två, så kommer miniägget krypa ur sängen och bryta nacken. För hennes känsla för kanter måste jag säga är helt lika med noll. Och Tuppen är som bekant rätt svårväckt. Hoppas hon vill sova i sin resesäng hela natten utan knöl.

Jag skulle vilja ringa hem varje halvtimme, även under natten men jag tror inte det skulle vara uppskattat. Dessutom ökar jag risken att köra åt skogen om jag ska fippla med telefon. Och dessutom skulle nog jag sova bakom ratten om jag var uppe hela natten o ringde hela tiden, så det lutar åt att jag inte kommer ringa alls. Och Tuppen ska få tydliga instruktioner om att bara ringa när alla är glada och skrattar i bakgrunden.

Wish me luck