Olyckligt - inget tal om saken, men ändå...

Jag är ledsen att jag kanske låter hård, men jag kan inte se detta som nåt annat än en olycka utan att känna de inblandade. Om man inte känner mannen ifråga och VET att han är en kändplågare så kan jag tycka att ja, synd om hunden men du skulle hållit i den bättre.

Hundvalpar, och alla andra djurungar med för den delen, är skapta så att vi och andra djur ska tycka att de är söta o gulliga med sina stora ögon och öron o våra instinkter i sin tur ska vilja ta hand om de små liven. Men är man extremt hundrädd så hjälper inte detta.

Hade en bekant som var extremt katträdd av för mig onaturlig anledning. OK att katter är smidiga och kan ses som beräknande men hundar kan ändå bita ihjäl folk. Och hade jag sagt till henne att den här katten har ungarna krypit över utan att den ens har vaknat, dom har dragit i öronen och ryckt i pälsen utan att den ens reagerat, så hade det inte spelat någon roll, hon hade inte vistats i samma rum som världens snällaste katt.

Hyser denne man samma känslor så förstår jag att han sparkade iväg hunden. Sorgligt o tragiskt självklart, men han hade förmodligen ingen aning om att den "bara ville fram o hälsa" o ärligt talat sket han nog fullständigt i vad hunden ville göra, han greps av panik. Nu säger jag inte att det var så, men det kan ha varit så och det är olyckligt men inte djurplågeri. Håll i hunden bättre nästa gång.