Fullständigt övertygad

Man säger att motpoler dras till varandra. Stämmer det så förstår jag varför jag o min man råkade bli just man o fru med varandra. Idag var det derbydags, och även om jag gärna ser så var det roligare förr. Det fanns en anledning till varför vi stod på var sin sida i klacken. Jag på den positiva o han på den negativa.

Nu när vi inte längre kan se på plats så väljer jag ofta att inte se alls. Dels för att jag har 3 barn som inte är förtjusta att se fotboll i mer än ett par minuter, 90 min är typ ett helt liv för dem. Men dels för att Tuppen är helt omöjlig att vara i samma rum som när DIF spelar derbyn.

Det började redan när jag kom in som hastigast i rummet, AIK gjorde mål på straff redan efter 8 minuter o det lät helvetes jävla as balle runk typ (nu skojar jag inte).

Sen var han grinig o sur o allt var åt helvete. Då försöker den lilla positiva människan i mig muntra upp den negativa människan i honom. Jag förklarar att jag är fullständigt övertygad om att vi vinner detta med 2-1 och eftersom dom ska göra ett mål så är det ju lika bra dom gör det på en gång, för nån gång måste dom ju göra det där lilla målet. Han var inte alls lika övertygad.

Då försökte jag med att om nu det blir så, vilket det absolut inte blir, att AIK vinner med 1-0, är det då inte bättre att dom gör målet tidigt än på övertid? Det mumlades nåt "nja, kanske det" o sen fortsatte mumlet i nåt om att allt var åt skogen o helvetes jävla skit o allt sånt där.

Jag åkte hemifrån.

Jag kom hem.

Maken säger "åååååk igen för faaaan"

Ehh, tack, snällt!

DIF hade tydligen gjort mål när jag åkte så han trodde naturligtvis det hade med det att göra. Jag sa att det berodde mer på att vi närmade oss 2-1. Han mumlade nåt om att det aldrig skulle hända, för sist vi slog AIK i båda derbyna på samma säsong var -68 eller nåt sånt o nu skulle inte jag komma här o snacka massa skit. Sen fortsatte han vanka av o an i vardagsrummet.

Fram o tillbaka, fram o tillbaka...

Och se, vad hände? Jo vi vann med 2-1 till slut som jag var fullständigt övertygad om. Jag förstår inte varför han inte bara kan lita på mig, utan istället slösa bort 90 min av sitt liv med att vara negativ? Klart man måste vara positiv eller hur?

Min förebild...