Mörka skogsvägar

Det tog bara 4 timmar till Stockholm men vad trist det är att köra när 3,5 av dom timmarna är skog, skog o åter skog. När man ligger på en 70-väg i skogen är man glad att man inte har 2 röda baklysen framför sig men på motorvägen går det ju bra. Men sen kom äntligen Upplands Väsby, Infracity - och alla de små neonlamporna såg ut att bilda en stor Välkommen hem-skylt enbart för mig.


Fler o fler påfarter blev till fler o fler filer. Snart var vi uppe i 4 o trafiken var tät men snabb o ett konstigt lugn sänkte sig i kroppen. Till skillnad från min syster som säger att hon får panik bara hon ser en skylt som det står Stockholm på (även om det står Stockholm 4635) så känner jag bara pirr o en otålighet. Allt känns fortfarande som om jag körde samma vägar igår. Känns lite som en känsla av att nu är allt som det ska igen, nu är jag där jag borde vara...

Nu är vi hemma i skogen igen o fördelen med att bo där vi bor det är nog ändå att vi åkte från grådask o spöregn o inte en snöflinga till en uppfart där vi inte kom längre än nån meter innan vi fastna i snön o fick pulsa upp till huset. Fördelen är att idag har vi skottat o åkt pulka, byggt snöfigurer o gjort snöänglar. Vi har legat i snön jag o storhönan o tittat upp på himlen där molnen seglat förbi ganska snabbt på den blåa himlen.. Det var faktiskt ganska mysigt...

(Sen kom hon på att hon var 3 o jag förvandlades till Lille Skutt)