När katten är borta....

Då så, då var man ensam då. Solo. Mol allena. Eller helt ensam är jag inte då mina rara underbara barn fortfarande är hos mig o våldför sig på tillvaron. Fast hela dagen har de varit som ljus. Inte en konflikt vare sig med mig eller varann. Konstigt. Men nåt som låter för bra för att vara sant är förmodligen det. Lär väl komma igen dubbelt sen. Kvällen kanske blir ett helvete eller så blir morgondagen domedag. Eller så får vi en jävla massa gjort nu när pappelappan är bortrest i 3 dar o inte kan stöka till *S*.

Funderar på om jag ska ta upp en flyttkartong o bara kasta ner allt som ligger framme så blir det fint här. O sen kan man öppna kartongen om ett par veckor o känna att varje sak är som en liten överraskning som man glömt bort att man hade (o med andra ord inte saknade särskilt mycket).