Gör som svärmor - lämna mig ifred =)

Jag känner mig motarbetad. Jag har ju haft lite 30-års kris i faktiskt ett par år nu o det blir inte bättre av nära o kära(??):s kommentarer. Min man undrade om jag kände mig träffad om jag skulle läsa en artikel om kvinnor i 30-års åldern? Eller om de skulle prata om en kvinna i 30-års åldern på nyheterna skulle det kunna vara jag! Eller om en studie om kvinnor i 30-35-års åldern då innefattar den mig!

Sen ringde min farmor o gratulerade. "Ja, nu börjar du komma upp i medelåldern" säger hon helt allvarligt o då fick jag ju lov att bryta ihop en smula.
Jag har ingen kris i den bemärkelsen att jag köper nya dyra bilar, har affärer med stiliga män eller vill resa till västindien för att upptäcka mig själv (eller en resa till västindien vore förstås underbart men sen när ungarna blivit lite större o enbart för nöjes skull, vem jag är vet jag redan). Utan mer att jag faktiskt saknar att vara 21. Eller 19. Ibland till o med 14 hur underligt nu än det låter. Saknar att vara ung även om jag känner mig ung. Sen ringde min bror (visserligen idag en dag för sent) som är 20 från stockholm o grattade o sa att 30 det var ju storstans nya 25 så jag fick kalla mig 25 om jag ville tyckte han så då blev jag glad. Jag ser mig ju inte som 30. Jag ser fortfarande min mamma o svärmor som 35 nånting. Då kan ju inte jag vara 30. Alla säger att det bara är en siffra men om det nu bara är siffror då har väl ingen nåt emot att jag är 20+